Gårda en stadsdel i förändring.

Stadsdelen Gårda är en gammal industristadsdel där man med hjälp av Mölndalsån kunde skicka ut fabriksvaror till hamnen. I takt med att bilismen tappade ån sin vikt och idag är det endast enstaka paddanbåtar(specialchartrade till Liseberg) som passerar i det stilla vattnet.

Med Liseberg, Skandinavium, bergakungen, Ullevi, Valhalla IP och svenska mässan i sin absoluta närhet så pågår en stor förändring i området. Parkeringshusplaner och rivningsbeslut på byggnader skapar en konflikt. Man skulle kunna formulera konflikten i motsatsparet bevara/förnya men frågan är betydligt mer komplex. Själv tycket jag om Gårda just för att det är så pass blandat i sin arkitektur och i de sysslor som uträttas i området. Förutom alla kontorsbyggnader, bostadshus och evenemangsarenor så pågår här en hel del undergroundkultur. Har finns flera föreningslokaler, replokaler och ateljéer. De gamla fabrikerna bevaras ofta till sitt yttre men förvandlas i sitt inre till kontor och bostäder, medans man vill riva(debatt om detta pågår just nu) en äldre byggnad, som rymmer replokaler, ateljéer och föreningslokaler, för att bygga parkeringar. I kontors och –bostadsbranschen finns mycket pengar men i replokalsverksamhet och föreningsverksamhet finns inte lika mycket. Här skulle man alltså kunna ställa upp ett nytt motsatspar: Ekonomi/kultur. Man skulle också kunna kalla det här motsatsparet för ekonomisk rationalitet i konflikt med kulturell rationalitet. Denna konflikt handlar om vad som är viktig i ett samhälle och det är ganska tydligt att det i detta fall är så att det är viktigare med fler parkeringsplatser för att få plats med fler besökare i evenemangsstråket och i kontoren än att bevara den kulturella undergroundverksamheten. Man kan också tänka sig att det handlar om att man vill ha en viss nisch på stadsdelen och då skulle också konflikten kunna benämnas som en klasskonflikt. Om man rationaliserar bort de kulturella institutionerna som inte är knutna till marknadsekonomiska eller kommunala institutioner så förlorar man på lång sikt en viktig kraft för förnyelse inom kulturen likväl som samhället i stort. Om allt sker på marknadens eller politikernas initiativ blir kulturen likriktig och tappar friktionen som får pendeln att gunga och föder nya idéer. Här kan man alltså se ytterligare ett motsatspar: kortsiktigt/långsiktigt.

Samhällssynen och framtidsföreställningen som påverkar och påverkat skapelsen av det moderna Gårda handlar om att få en stadsdel som passar in i evenemangsstråket. Det är här man pumpar in pengar i stadskassan på turistevenemang. Framtidssynen handlar också om att rationalisera bort det som, med krasst språk, kan kallas ”fulkulturen” för att ge plats åt fler parkeringshus och kontorsbyggnader. Bilden av Gårda kommer då att förändras och mer vara som en välstädad kuliss i evenemangsstråket istället för att vara den levande stadsdel det på många sätt är idag då moderna kontorslokaler står bredvid gamla fabriker och landshövdingehus. En stadsdel där relativt billiga hyresrätter delar gata med dyra bostadsrätter för 50+ folk. En stadsdel där Bruce Springsteen och ett underground band spelar samtidigt bara 100m ifrån varandra.

/Max

Reclaim the streets of Gårda

Det snackas överallt om att man ska röra på sig. Ta cykeln till jobbet, en promenad till affären. Lämna bilen hemma. För mig är det inget problem eftersom jag saknar både bil och körkort, och dessutom tycker jag att det är så krångligt att ta med barnvagnen i kollektivtrafiken, så det blir inga buss- eller spårvagnsresor heller. Jag går, och det med glädje.

Men som ständig fotgängare inser man snart att medmänniskors och politikers kloka ord om motion och frisk luft är just, kloka ord, och inte så mycket mer än så. För finns det någonting folk är bra på så är det att blockera gång- och cykelvägar. Bilister parkerar gärna över halva trottoaren och på cykelvägar går det bra att dumpa all möjlig skit. Huvudsaken är att man inte på något sätt är i vägen för bilisterna, då blir det ett jäkla liv. Inte ens när de gör fel är det fel. (Jag syftar här på hatet mot parkeringsvakter - eller lapplisor som de så fint kallas i folkmun - det kanske mest otacksamma yrket som finns, bara jag tycker att de gör ett fantastiskt jobb.)

När jag ska gå till ICA till exempel, en rak promenad längs den långa gatan jag bor på och som borde ta ca 10 minuter, får jag gå ner och upp för trottoaren minst fyra-fem gånger. Det är byggnadsställningar under vilka (för) små gångar byggts, stora pallar som dumpats mitt på en trottoar och som stått där i flera månader, och stora turistbussar som av någon anledning ALLTID parkerar på Åvägens trottoarer. I dag höll dessutom svt på med någon inspelning och blockerade en lång bit av trottoaren med sin kamerautrustning.

För vem som helst kanske det inte är någon stor grej att gå ner och upp för en trottoar några gånger på väg till affären. Men för mig, som har en stor barnvagn, blir det ett jäkla projekt. För att inte tala om den fara det medför att gå mitt i en bilväg med Eskil. I dag kände jag verkligen för att reclaim the streets of Gårda.

/Erika, bitter redan vid 26.

Skoldebatten

Som blivande lärare så försöker jag följa skoldebatten som förs i medierna. Just i skrivande stund förs en ganska hetsig debatt i svt. Som vanligt är det Jan björklund som på ett taffligt sätt försöker förklara sina olika skolreformer och runt omkring honom sitter pedagogikforskare, lärare och lärarfackrepresentanter som alla förklarar bristerna i björklunds idéer. Man skulle nästan kunna säga att Björklund spelar på samma nivå som t.ex Sverigedemokraterna. Han spelar på fördomar och rädsla hos svenska folket och bygger upp en bild av den svenska skolan som ohyfsad, farlig och sämst i världen. De som verkligen har något att säga om skolan förbiser han totalt. Tråkigt nog så tror jag att den här destruktiva typen av retorik verkligen kan få folk med sig. När man skapar rädsla i folk så får man dom med sig och kan leda dem i sina egna riktningar för sina egna ändamål. Det finns många som kommer fram till detta svaret i forskningar. Noam Chomsky skriver ofta om det i sina politiska böcker och i Michael Moors film ”Bowling for Columbine” kommer han till slutsatsen att så mycket vapen florerar bygger på att politiker och media, som kanske är den största boven, skapar en rädsla hos folket. I debatten stör jag mig framförallt på ett par saker. Som jag sa innan så stör jag mig något oerhört på att han nonchalerar alla människor som har en expertis på området. Glädjande nog så påpekade socialdemokraten Ilmar Reepalu detta i dagens debatt. Det andra som jag stör mig på(och detta hänger ihop med föregående sak) är hur björklund alltid diskuterar kunskap som mätbar. I debatten vore det bra om man kunde särskilja kunskap och information. Sven Erik Liedman skriver mycket om detta i boken ”ett oändligt äventyr” och jag har inspirerats av hans teser. I skolan ska man lära eleverna att bli självsäkra, kritiskt tänkande, nyfikna och deltagande människor. Eleverna ska förstå värdegrunder och ges erfarenheter för att skapa kunskap. Genom att stressa in information för att nå resultat får man en skola som är resultatbaserad och inte det minsta stimulerande. Men det värsta är att man får elever som kan rabbla information utan att sätta den i ett riktigt samband för att de inte haft en relation till den. Informationen blir då aldrig riktig kunskap. Denna debatten kan också appliceras på debatten som förs kring lärarprogrammet. Jag menar den där man pratar om att lärarna ska ha mer faktakunskap inom sitt ämne. Jag håller absolut med i detta men det viktigaste för en lärare är ändå att kunna förse eleverna med intresse, guidning i information och stimmulans till studier. Denna kunskap kommer från olika håll men inom universitetet så är det framförallt i de pedagogiska kurserna man skaffar sig den. Det handlar också om att läraren måste vara intresserad av det den själv lär ut och att den har en bra förståelse för ämnet så jag vill påpeka att jag tycker det är viktigt med faktakunskaperna också, men inte viktigast. Slutligen vill jag säga att jag absolut förstår att det är problem på många skolor i Sverige och det finns många olika anledningar som jag inte pratar om här. Jag vill också påpeka att jag tycker att det är viktigt med debatten och att den fortsätter. Konflikter föder ny kunskap och ett samhälle utan friktion skulle bli ett fruktansvärt meningslöst samhälle. Genom konflikterna föds nya kunskaper och nya samhällen och en av livets meningar är att utvecklas och sträva mot nya erfarenheter så låt detta även ske för eleverna i skolbänken.
/Max

Kärleken

Marcus Birro pratade så fantastiskt fint om barn, sorg och längtan på Nyhetsmorgon i morse. Jag gillar honom, tycker att han ofta har mycket klokt att säga. Han och hans tjej (eller fru? Vet inte om de är gifta) är gravida för tredje gången. De har förlorat två barn och nu går de i väntans tider – igen. Programledaren undrade hur de vågar gå ut med att de väntar barn igen, är de inte rädda att det ska hända något? Så tänker nog många, det var också min första, spontana tanke. Men Marcus Birro förklarade att man inte ska gömma eller skämmas över sorgen, att sorg inte är ett nederlag. Så himla fint sagt! Och så sant. Därmed inte sagt att alla känner sig bekväma med att tala om för hela världen att de väntar barn.

När vi väntade vår prins var vi så lyckliga att vi inte kunde låta bli att tala om att han låg där inne i magen; jag berättade det för mina föräldrar redan i femte veckan och för de närmsta vännerna i sjunde veckan (har jag för mig). Vi resonerade som så att om det som inte fick hända ändå skulle hända, om vi skulle förlora vårt barn på ett eller annat sätt, skulle vi ju ändå velat berätta det för familj och vänner. Trots det gick jag runt och oroade mig ganska länge, tänkte att ”det säkert skulle hända något nu när jag tillåtit mig att leva ut min lycka”. Men det hade ju hur som helst varit fruktansvärt jobbigt om något hade hänt, vare sig vi berättat om min graviditet eller ej.

Nu är det snart fyra månader sedan Eskil föddes. Världens finaste lilla kille, vår stora kärlek i livet. Kärleken till ett barn är sannerligen orubblig och villkorslös. Här är en bild på vår skatt (nerdreglad, som sig bör).

/Mamma Erika

Om jordens avskum

Jag har ammat minst tio gånger i natt och således inte sovit speciellt mycket. Så det blir inget speciellt klokt eller analyserande inlägg i dag. Men dock en liten reflektion.

På Newsmill skriver flera olika skribenter om Tito Beltrans dom. (Han dömdes i hovrätten till två och ett halvt års fängelse för dels en våldtäkt och dels ett fall av sexuellt utnyttjande.) De verkar alla överens om att rättegången var en skandal och domen helt felaktig. Jag är absolut ingen expert, och de som yttrar sig på Newsmill har säkert bättre koll än vad jag har, men är det inte märkligt att folk (ofta män) ska tycka så jävla mycket när det handlar om sexualmål? Ofta tycker man att det är obegripligt att den misstänkte sexualförbrytaren döms, det finns ju inga bevis. Ord står mot ord, och också jag inser svårigheten i det. Men vilka fler bevis som än dyker upp verkar det finnas förklaringar till varför de inte är att lita på. 

Så här tror jag: Med tanke på vilken förnedring en kvinna som anmäler en man för sexuellt utnyttjande möter i rätten, tror jag inte att det finns många fall där kvinnan talar osanning. Nu menar jag inte att alla som anklagas för våldtäkt automatiskt är våldtäktsmän, men förmodligen borde fler fällas än frias (vilket inte är fallet i dag). 

Vad gäller Tito Beltrán tvivlar jag inte en sekund på att han är skyldig till de brott han har dömts till. Sexualförbrytare är verkligen jordens avskum och om jag fick bestämma skulle man klippa av paketet, låsa in dem och kasta bort nyckeln.

/Erika

Partiledardebatt

Häromdagen pratade en professor som föreläste i min klass om hur politiker idag ofta kallar varandra vid förnamn. Han pratade om att det förr i tiden alltid sades både för- och efternamn och att det därför kändes mer som en riktig debatt. När man nämner varandra vid enbart förnamn så ger det en känsla av vänskaplig diskussion. Professorn saknade hur det var förr i tiden då man kände att de var mer i konflikt.

Jag vet inte om det handlar om att partierna egentligen ligger närmare varandra nuförtiden eller om det är just formuleringen vid tilltalet som är problemet. På något sätt håller jag med professorn i hans tes. Jag kan tänka mig att det också är så att man tydligt vill ha motsättningar mellan de debatterande parterna för att tydligt se vad de säger. Detta skulle kunna hjälpas genom att partierna mer förtydligade sin grundläggande människosyn. Resultatet av dagens debatter slutar i att folk inte vet vad de röstar på för ideologi. Man lägger en röst för huruvida man vill ha en hundring mindre i skatt men betala mer för privat sjukvård och museibesök eller vice versa. Jag vill såklart inte förringa dessa frågor och de har såklart sin grund i deras respektive människosyner och ideologier men det är inte lätt att se. Folk röstar på partier för enstaka frågor när de får en hel ideologi på köpet. Det hade varit roligt att se Mona och Fredrik diskutera varför de tycker att människan är en egoistisk varelse respektive en god/social varelse.

Om man ska dra diskussionen ett steg längre så kanske det är onödigt att ha politiska debatter överhuvudtaget. I tider som dessa när finanskrisen gör att folk förlorar jobben och sina pengar så är det ju extremt tydligt att det inte handlar om politisk makt utan att det är ekonomin som styr. De flesta länder försöker ju t.o.m. lösa krisen genom att betala in ännu mer pengar till bankerna från skattebetalarnas pengar. Det känns sjukt att spekulationer i ”icke existerande” pengar i världsekonomin kan göra att folk förlorar sina jobb och hur det i vidare led leder till depressioner och annat. Kanske skulle finansfolket och företagsledarna stå i debattprogrammen i stället? Eller är det dags att försöka återta makten till folket? För att återknyta till där jag startade så var Mona och Fredrik tydliga med att säga både för- och efternamn i dagens TV-debatt. Kanske är en bit på väg då i alla fall.
Max

Kommit igång

Den nya bloggen
Då har jag och Erika kommit igång med vår blogg. Jippie!!!
Denna blogg vill jag använda som ett sätt att reflektera över saker man funderar på. Framförallt vill jag reflektera över existentiella frågor. Enligt mig så rymmer det begreppet nästan allt som sker i min vardag. Allt som jag möter i mitt privatliv, skola och jobb likväll som saker som sker i världen och hur händelser hanteras av oss människor.

Reflektion över konstnärers konstnärliga vision
Efter en höstig fika i soliga Haga vandrade jag och en vän upp till konstepidemin och tittade på keramikkonst. Utställningen bestod till största delen av väggplattor i olika storlekar och rejält med glasyr i ”medelhavsfärger” (vitt, ljusblått och turkost). Jag tycker det var en fin utställning och man kunde associera ganska bra till konstverken. Efter att ha kollat på utställningen började jag och min vän diskutera huruvida konstnärens vision genomsyrar alla dens verk. Jag drog direkt paralleller till filmvetenskaplig teori om auteurskap hos regissören. Man brukar då säga att en regissörs konstnärliga vision genomsyrar alla delar i filmskapandet. Ett bra exempel här är hur Roy Anderssons filmer skapas och beskådas. Eftersom han gör filmerna genom sitt eget bolag i sin egen studio och helt oberoende av marknaden, för att han gör reklamfilmer vid sidan av. Tack vare detta slipper han att någon annans intressen ska lägga sig i hans konstverk. Sen den rent filmiska stämningen i hans filmer gör att man kan se direkt att det är en film som just han har gjort. Alltså ser man regissörens konstnärliga vision genomsyra filmen. Vad är då konstnärlig vision? Jag tänker mig att det är en sida från konstnärens privata liv och livssyn som synliggörs men som sedan blir personlig för var och en av åskådarna. Jag pratade också med min mamma idag om en konstutställning hon hade varit på som hon tyckte var väldigt utlämnande från konstnärens sida. Just den känslan tyder ju på att konstnären just utlämnat ut sig själv på ett sätt. Jag och min vän började senare diskutera om det är så i all konst och om det kanske är just det som gör att viss konst känns bättre än annan. Det är såklart en smaksak, och överlag så är ju konsten något som blir konst först när åskådarna tolkar verken efter sina egna förutsättningar. Hur som helst så kan jag tänka att det inte går att välja sin nisch utan att det är något som finns inom en och som kommer ut genom konsten. Att man kanske kan se eller känna en skillnad på konst som kommer från konstnärens hjärta jämfört med konst som är efterapad eller konstruerad efter vissa mallar. Jag vet inte svaret om det nu kan finnas något. Men det är en spännande att tänka på det. För övrigt har det varit en trevlig helg med kulturnattsfest och fotbollskval. Nu kollar jag på partiledardebatt, kanske byter till parlamentet istället. Satir säger ibland (oftast) mer om dagens samhälle än vad en diskussion om en hundralapp i plånboken gör.

Max

#1

I dag har jag diskuterat huruvida det är nåt skumt med människor som sitter och tigger utan "motprestation" eller inte. Jag har aldrig tänkt så tidigare, utan tagit för givet att om man tigger måste man tigga, man har liksom inget val. Själv skulle jag inte sätta mig på gatan om det inte vore för att jag verkligen inte hade mat till mina barn.

I alla fall så hävdade han som jag diskuterade med (hemligt vem) att ingen behöver svälta i Sverige. Och det är väl sant. Eller? Och skulle det i såna fall innebära att man måste sjunga en trudelutt för att ha rätt till andras pengar? Det är ju i och för sig upp till var och en om man vill ge en "tiggare" (usch, låter inget bra, finns det inget bättre namn?) pengar eller inte, men jag har liksom alltid resonerat tvärtom: Jag ger hellre människor som bara sitter på trottoaren med en kartongbit i handen pengar, än någon som sitter där med sitt dragspel. Jag tänker mig att den förre är helt utslagen, har tappat hoppet om livet och således behöver mina pengar mer än sen senare. Därför tycker jag att det är konstigt med folk som tycker att personen i fråga bör ge mig något slags upplevelse (jag har stött på den åsikten åtminstone ett par gånger).

PS. Max! Tycker vi ska ändra bloggnamnet. Det låter för pretto. DS.