Kärleken

Marcus Birro pratade så fantastiskt fint om barn, sorg och längtan på Nyhetsmorgon i morse. Jag gillar honom, tycker att han ofta har mycket klokt att säga. Han och hans tjej (eller fru? Vet inte om de är gifta) är gravida för tredje gången. De har förlorat två barn och nu går de i väntans tider – igen. Programledaren undrade hur de vågar gå ut med att de väntar barn igen, är de inte rädda att det ska hända något? Så tänker nog många, det var också min första, spontana tanke. Men Marcus Birro förklarade att man inte ska gömma eller skämmas över sorgen, att sorg inte är ett nederlag. Så himla fint sagt! Och så sant. Därmed inte sagt att alla känner sig bekväma med att tala om för hela världen att de väntar barn.

När vi väntade vår prins var vi så lyckliga att vi inte kunde låta bli att tala om att han låg där inne i magen; jag berättade det för mina föräldrar redan i femte veckan och för de närmsta vännerna i sjunde veckan (har jag för mig). Vi resonerade som så att om det som inte fick hända ändå skulle hända, om vi skulle förlora vårt barn på ett eller annat sätt, skulle vi ju ändå velat berätta det för familj och vänner. Trots det gick jag runt och oroade mig ganska länge, tänkte att ”det säkert skulle hända något nu när jag tillåtit mig att leva ut min lycka”. Men det hade ju hur som helst varit fruktansvärt jobbigt om något hade hänt, vare sig vi berättat om min graviditet eller ej.

Nu är det snart fyra månader sedan Eskil föddes. Världens finaste lilla kille, vår stora kärlek i livet. Kärleken till ett barn är sannerligen orubblig och villkorslös. Här är en bild på vår skatt (nerdreglad, som sig bör).

/Mamma Erika