Reclaim the streets of Gårda

Det snackas överallt om att man ska röra på sig. Ta cykeln till jobbet, en promenad till affären. Lämna bilen hemma. För mig är det inget problem eftersom jag saknar både bil och körkort, och dessutom tycker jag att det är så krångligt att ta med barnvagnen i kollektivtrafiken, så det blir inga buss- eller spårvagnsresor heller. Jag går, och det med glädje.

Men som ständig fotgängare inser man snart att medmänniskors och politikers kloka ord om motion och frisk luft är just, kloka ord, och inte så mycket mer än så. För finns det någonting folk är bra på så är det att blockera gång- och cykelvägar. Bilister parkerar gärna över halva trottoaren och på cykelvägar går det bra att dumpa all möjlig skit. Huvudsaken är att man inte på något sätt är i vägen för bilisterna, då blir det ett jäkla liv. Inte ens när de gör fel är det fel. (Jag syftar här på hatet mot parkeringsvakter - eller lapplisor som de så fint kallas i folkmun - det kanske mest otacksamma yrket som finns, bara jag tycker att de gör ett fantastiskt jobb.)

När jag ska gå till ICA till exempel, en rak promenad längs den långa gatan jag bor på och som borde ta ca 10 minuter, får jag gå ner och upp för trottoaren minst fyra-fem gånger. Det är byggnadsställningar under vilka (för) små gångar byggts, stora pallar som dumpats mitt på en trottoar och som stått där i flera månader, och stora turistbussar som av någon anledning ALLTID parkerar på Åvägens trottoarer. I dag höll dessutom svt på med någon inspelning och blockerade en lång bit av trottoaren med sin kamerautrustning.

För vem som helst kanske det inte är någon stor grej att gå ner och upp för en trottoar några gånger på väg till affären. Men för mig, som har en stor barnvagn, blir det ett jäkla projekt. För att inte tala om den fara det medför att gå mitt i en bilväg med Eskil. I dag kände jag verkligen för att reclaim the streets of Gårda.

/Erika, bitter redan vid 26.